Det känns som att någon har sparkat mig i bröstet. Hårt. Jag är på väg att resa mig från marken, får ingen luft och allt är dimmigt. Huvudet bultar och bankar. Egentligen vill jag bara skrika hjälp mig, men det kan jag inte.
Borta bra men hemma bäst. Med en fot i verkligheten, och den andra svävandes i tankar och drömmar. Ibland vill jag skriva tills pennan glöder hål i papper, ibland bara tänker jag. Här är min ventil. Ut med allt, bilda ord. Läs gärna, men det blir ingen jämn melodi.
gulligull, andas. det måste man ju göra.
SvaraRaderaglöm inte det!